Igår kväll kom en kort, intensiv regnskur och efter den kom detta dramatiska ljus som ingen mobilkamera i världen kan göra rättvisa.
Det är lite som med livet i stort, man bär på så mycket som aldrig riktigt kan kläs i ord på ett rättvisande sätt, det ska genom mitt filter på väg ut och sen tolkas genom mottagarens filter till något som kanske går att relatera till och förstå.
Det senaste året har varit ett av de tuffaste i mitt liv, det är där uppe och konkurrerar med året jag som 21-åring förlorade min pappa och mina sista ord till honom blev *jag orkar inte prata nu, jag ringer imorgon*. Det blev inget imorgon för pappa den dagen och nu nästan 20 år senare är det fortfarande lite jobbigt att bära att det blev mina sista ord till honom.
Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.
Nästan i paritet med att som ung vuxen försöka skrapa ihop resterna av en värld i kras har livet varit denna höst, vinter och vår. Saker har ställts på sin yttersta spets i sommar och jag kommer nog gå med huvudet i snurr ett tag till innan det går att samla upp skärvorna och laga i. Med den stora skillnaden mot för 20 år sedan att livet är lite mer grundat och stabilt och tål fler törnar nu än det gjorde då. Man är nog ganska luttrad och hårdhudad.
Vad ville jag ha sagt med detta då? Det vet jag inte riktigt! Det är absolut ingen fara med mig. Jag har huvet upp och fötterna ner, jordade i den västgötska myllan. Livet pågår och jag är alltjämt med och tacksam för det. Bara att det varit turbulent och stökigt ett tag och att det, ju, inte går att separera det onda från det goda.
Och att det aldrig helt går att avbilda en mäktig ovädershimmel, varken bildligt eller bokstavligt. Men man försöker ändå, kanske just det är att vara människa?